Retrotisdag

Sitter framför datorn, (vilket är så vansinnigt ovanligt numera, faktiskt, att det till och med känns berättigat), och lyssnar på gammal Manowar. Utan att bli alltför sentimental delar jag därför en fin text med den som vill. Mycket nöje! :o)

Manowar - Heart of steel

Build a fire a thousand miles away
To light my long way home
I ride a comet
My trail is long to stay
Silence is a heavy stone
I fight the world and take all they can give
There are times my heart hangs low
Born to walk against the wind
Born to hear my name
No matter where I stand Im alone

Stand and fight
Live by your heart
Always one more try
Im not afraid to die
Stand and fight
Say what you feel
Born with a heart of steel

Burn the bridge behind you
Leave no retreat
Theres only one way home
Those who laugh and crowd the path
And cut each others throats
Will fall like melting snow
Theyll watch us rise with fire in our eyes
Theyll bow their heads
Their hearts will hang low
Then well laugh and they will kneel
And know this heart of steel was
Too hard to break
Too hard to hold

Stand and fight
Live by your heart
Always one more try
Im not afraid to die
Stand and fight
Say what you feel
Born with a heart of steel

Kärlek laget runt!

Denna blåa söndag

Här sitter jag och bara väntar.
Livet ger och livet tar, det enda som rår på livet är nog tid.

Jag var och opererade ut en visdomstand till i lördags så egentligen borde jag kanske lägga upp texten till Metallicas "Pulling teeth", men för att samtidigt få sagt nåt mer blir det följande istället:

Volbeat - A Broken Man And The Dawn

There's a man looking blank to the wall
Older, colder and mumbling
Looking over his shoulder
Until the break of dawn
His eyes will not close

All the days are the same getting down
At the bar and he's mumbling
About the war and lost ones
Until the break of dawn
And where are his loved ones

Oh baby it's oh so cold in this place
Oh maybe it's all so close to the bitter end
Oh maybe it all just burns like a living hell
I'm all alone, and here comes the dawn

Hearing boots walking into the bar
Four men dragging their boxes
People stare and smell trouble
Until the break of dawn, the four men will go

Oh baby it's oh so cold in this place
Oh maybe it's all so close to the bitter end
Oh maybe it all just burns like a living hell
I'm all alone, and here comes the dawn

And the four men starts to open every case
And people wonder
When they pull out their instruments and play

Dear people we are the guitar gangsters
And we are here to join you
And ease the pain you're in
Now listen

Hearing boots walking into the bar
Four men dragging their boxes
People smile and they're roaring
Until the break of dawn, a new day is born

Oh baby it's oh so cold in this place
Oh maybe it's all so close to the bitter end
Oh maybe it all just burns like a living hell
I'm all alone, and here comes the dawn

Dear people we are the guitar gangsters
And we are here to join you
And ease the pain you're in
Now listen

Dear ladies and gentlemen
We thank you for your kindness
We're on the road again, forever

De som känner mig vet vilka band som alltid följer mig, Metallica är ett av dem, och nu har jag faktiskt ett till som även det troligtvis kommer följa mig till graven. Volbeat!
De är helt fantastiskt bra, och av deras tre plattor har jag inte hittat en enda låt som är mindre bra. Det är svängigt, ösigt och faktiskt ganska djupt, vilket ju passar mig som handen i handsken.

För de som inte lyssnat på dem än, gör det!

Har jag tur kanske jag får en Volbeat-tröja av någon vänlig själ i födelsedagspresent?

Jag har massor som snurrar i skallen på mig, men jag har värk och det blöder fortfarande så fort jag blinkar så jag fortsätter jobba igenom tankarna i tysthet, (och jag lyssnar av det skälet faktiskt inte på Volbeat just nu utan på en skön Jazz-samling).

Kärlek

Grå dynamik

Emellanåt hittar jag, trots kaoset som är mitt liv, små stunder, korta ögonblick, spontana passager till en annan sida. En sida där lugnet härskar och ljuset ger liv och skärpa åt molnen. En sida med kontraster i grått och blått, som för varje andetag fyller mig med kraft och inspiration.

Jag är och jag blir en molnskådare.

Nåt annat jag kommit till insikt om är att jag gillar när det blåser. Som nyss, när jag ligger i soffan på uteplatsen och njuter av värmen trots vinden som sliter i buskarna, flaggan och mina kläder. Det finns en kraft i vinden som jag faktiskt uppskattar, vare sig det är under stillsamma former som idag, under en tupplur i solen, blundandes under tystnad i skogen, eller vid havet en rytande stormig höstdag.

Min vän John sa till mig en gång att "vinden blåser hårdast på de träd som modigt vågar växa högre än alla andra". Och kanske är det så att jag idag vågar växa mig lite högre och därför finner denna njutning, i symbios, med vinden.

Naturen är förunderlig.

Kärlek!

Tiden är kommen

Jag har värkt lite på det, men nu är det hög tid, (kanske till och med lite sent).

Klicka här!

Kärlek

Till H

Vid en moders dödsbädd

Dör den du älskar, dör du själv.
Du känner livet stanna i sitt lopp
i hennes, i din egen kropp -
som vattnet stannar i en sinad älv.

Vid dödens bädd,
vid detta sista möte,
är det som gravens brädd
er båda inneslöte:
förtorkat, utbränt allt,
som gav en gång
ditt eget liv gestalt.

Och när du ser
allt det förfärliga som sker
med ansiktet, där själen levde,
då är det redan som du hävde
med nöd ditt eget bröst.
Kvävd liksom hennes är din röst,
en ishand vid ditt hjärta rör,
och huden stramar över pannan.
Ja, det är du som dör -
och dock en annan.

Men sedan - i den bittra stund,
då hennes mun har slutat rycka,
och hon fått somna i en blund,
så stilla att den liknar lycka -
den stumma smärta som du spart
år efter år och aldrig kunnat visa,
nu lossnar äntligen och ger dig lisa.

Ditt ansikte blir mjukt och bart,
din hårdhet, som du ej förstod,
sköljs bort av denna livets flod
som sluter sig omkring den döda.

Låt dina tårar flöda,
ty i din gråt
förenas ni,
som en gång skildes åt.

-Erik Blomberg

***Ge en gåva till cancerfonden***

Kärlek

Körsbärsblom

Jag stryker på
ger saker en annan

färg

Såsom snön
ger landskapet en annan

form

Som vinden
bryter havets

lugn


Som musik

accentuerar
lyfter fram
förstärker


känslorna


Målar en bild

tar
ger
delar


känslorna


Blått
Rött
Grått

Grönt
Brunt
Gult

Vitt


Transparens


Bergens tysta stillhet
skogens förnöjsamma viskningar
bäckens porlande vrål


känslorna


Syn känsel hörsel smak lukt


cancer


födelse

liv

Död

Ang. Gömda, Asyl och bloggosfären.

Jag har hört och fått till mig information genom mediabruset, bloggosfären och nu av Liza Marklund själv i en intervju jag anser vara trovärdig, det räcker för mig. Jag påstår inte att jag har grävt i alla hörn och vänt på varje sten utan jag har tagit till mig det som har kommit till mig och jag anser mig ha hört de två sidor som finns av detta mynt. Nu kan jag skapa mig en egen uppfattning och har inget behov av att vidare urvattna något eller uppnå något specifikt mål. Jag har ingen hemlig agenda, något behov av att bildligt talat hänga någon för något fel eller eventuell oförätt och framförallt har jag, återigen, inget behov av att älta saken mer. Det räcker så här. Jag har vad jag behöver för att skapa mig min egen uppfattning och därigenom stärka/styrka min åsikt, en åsikt som inte räknas i några större sammanhang och som framförallt inte gör någon nytta eller fyller någon funktion genom att fortsätta höras tills den blandas med sitt eget eko och av evolutionära orsaker dör ut.

Jag tycker det är horribelt, utan att lägga några som helst värderingar i sakfrågan. Det är för mig lika fantastiskt som fruktansvärt att media, (läs: profitörer), har och får ha sådan makt över våra liv som de har. Jag tror att det är mycket lite av det som egentligen är viktigt som över huvud taget någon gång alls lyfts fram och ges det ljus det förtjänar. Men, jag förstår och accepterar att det är så här det ser ut i det moderna samhället och kanske är det så att jag bara är en bakåtsträvande träbock som borde vara tyst, men jag tycker det är tråkigt och slipper det gärna.

Å andra sidan så sitter jag här och lägger energi på att skriva om det, utnyttjar yttrandefriheten och det moderna samhällets teknik för att göra min röst hörd och för att föra fram min åsikt. Häri ligger även kärnan. Det jag egentligen vill ha fram är just det faktum att det mesta i ovan nämnda exempel, (Antonsson vs. Marklund), blivit så oförtjänt stort på grund av såna som mig, och den makt jag kanske alldeles för lätt kan använda mig av.
Nej, det där blev fel, jämför inte mig med den kategori jag här talar om, för sån vill jag aldrig bli.

Jag kan i många avseenden hålla med dem som hyllar "bloggosfären" som en fjärde stadsmakt och jag kan definitivt inte annat än att hålla med om det faktum att internet och därigenom även bloggosfären är det mest demokratiska som har hänt i modern tid. Att det däremot i "bloggosfären" finns fler baksidor än ett mynts enda det måste jag å det bestämdaste hävda. Det man inte skall glömma när man rör sig i cyberrymdens verklighet på internet är att det mesta är vinklat. Nej inte i den bemärkelse vi oftast avser när vi säger att något är vinklat utan på ett mer raffinerat, omedvetet och många gånger faktiskt oskyldigt sätt.

I tidernas begynnelse, när internet fortfarande var nytt och fortfarande hade konstant växtvärk, redan då häpnades jag över att så många människor tog så mycket på så himla stort allvar. En synad sanning visade sig oftast bara innehålla ett uns av just den varan, och en så vacker och felfri person visade sig nästan uteslutande vara blott en människa. För det är nog det vi oftast glömmer, att bakom en image finns en person och bakom en person finns en enkel människa. Jag tror att de flesta av oss har upplevt det själva, och blivit besviken över att den bild vi hade av en person, situation eller sanning egentligen var så gott som helt fel. Konstigt är det dock inte, för det är ju faktiskt så att det mesta av den bild vi hade ju baserades på våra egna önskningar, (jag använder önskningar som ett samlat begrepp för de mekanismer som styr oss som människor). Därför är det heller inte konstigt att vi i tryggheten och ljuset från vår skärm, (läs: bakom fasaden), förskönar och svärtar ner, utelämnar och fyller på. För det mesta ganska oskyldigt och så gott som omedvetet, för när det väl kommer till kritan så tror i alla fall jag att det i grunden är behovet av att vara och må bra, (inte nödvändigtvis mer eller bättre än någon annan), som styr det mesta av våra handlingar. Oskyldigt och omedvetet tycker jag känns helt okej att använda i de mindre sammanhangen, presentationer av sig själv på något forum här eller där eller de egna prestationerna i t.ex. fotbollslaget, fiskarfänget eller vad det månne vara. Att däremot använda samma termer i sammanhang som detta, debatten kring Antonsson vs. Marklund, det ger mig rysningar.

Det är säkert många av de som kommer till tals som inte är särskilt anonyma och det är säkert som har fullgod rätt att ta till orda, men det som lyser igenom för mig är det här myntets samlade baksidor.
Människor som hörs och får fokus i fel sammanhang, människor som kanske egentligen borde göra en reklamtion av något slag och istället rikta sin energi åt just det hållet, det rätta hållet.
Människor med agendor som egentligen ligger långt utanför just denna debattens vara och icke vara.
Människor som har styrande behov, medvetna elelr omedvetna, som efterlevs i helt fel forum.

Det, tycker jag är skrämmande.

Vad jag har för uppfattning och åsikt i debatten om sanningshalten i Marklunds Gömda och Asyl, (och allt annat den kommit att handla om), lämnar jag därhän av det enkla skäl att jag inte tycker mig äga rätten att påverka utan att vara grundligt insatt i frågan. Jag anser dock att många fler borde göra som mig då vi troligen skulle få ett mer sakligt informationsflöde än det sensationssökande och pajkastande som det idag blir. Det tar liksom udden av det viktiga, i verkligheten.

Kärlek