Evigheten & Nuet

Fick idag skäl att fundera lite kring det där med att ta vara på nuet, att fånga dagen och att verkligen leva i stunden. Att våga och ge sig hän.

Alldeles nyss var det en mycket längre text, men som vanligt tryckte jag fel eller nåt för det försvann till samma stora förtret som alla andra gånger.

Jag kommer nog fundera vidare på ämnet men kan inte, och vill ju inte, bli kvitt känslan av att något ändå lossnat därinne och kommit i rullning.

En dam som tydligen också funderat en del över "stundernas värde" är Karin Boye.
Här är en av hennes många vackra dikter.

Håll till godo!

Evighet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna väldoftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består,
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

- Karin Boye

På återseende, hoppas jag...

Att leva, att lära. Att lära, att leva!

Var man är sin egen lyckas slav...

Flykten.
Vad vore vi utan möjligheten att fly emellanåt? Alla behöver det, och alla gör det. Många kanske omedvetet, och en del säkert mer än andra.
Oftast så är det väl våra hobbies, definierade eller inte som ger oss den distans, respiten, vi behöver från verkligheten för att emellanåt ladda våra batterier. Men, allt från film och TV, resor och upplevelser med eller utan andras sällskap ger oss, kanske helt obemärkt, förmågan att fortsätta streta med våra liv, våra inrutade och egentligen ganska enahanda och av rutiner präglade liv. Bryter man ner och analyserar en dag så finner man snart att det mesta vi gör är rutiner. En del viktigare än andra då de handlar om saker som att äta och att "se om sitt hus", men många som egentligen är rent underhåll och bara upprepningar för att upprätta hålla en viss återkommande ordning som faktiskt ugör själva knutarna i våra livs små vävar.
Men, lika viktigt som det är att upprätthålla och underhålla dessa rutiner, lika viktigt är det att ibland bryta dem. Att göra, se och uppleva och berikas av nåt annat än det vi är vana vid, det utgör det livsviktiga material som vi lyckligt ovetandes lugnt kan fortsätta väva vidare på våra liv med.
Som nykter alkoholist har jag lärt mig just detta, att det är lika viktigt att bibehålla som att bryta rutiner.
Bristen på rutiner är alltså lika farligt för i alla fall min överlevnad som att fastna i dem.

Hur kom det sig att jag började svamla om detta? Jo, jag snavade till lite grand och föll ner i en grop tidigare ikväll. Jag föll därför att jag är trött på det här nu, längtar ut och till något och någon annan. Jag vill ha något annat än vad samtiden kan ge mig. Jag vill göra något annat och framförallt så är jag trött på att vara ensam, och det är nog ensamheten som även denna gång är boven i dramat. För det är faktiskt så att lika ofta som jag nöjt sitter med armarna i kors och högtidligt förkunnar hur väl jag trivs med att vara för mig själv, sköta mig själv, lika ofta sitter jag med ansiktet dolt i händer fuktade av djupa suckar och förtvivlat undrar varför just jag skall behöva vara så ensam. Jag saknar någon att tillhöra lika mycket som någon som vill höra till mig, (av egen fri vilja), men är ändå nöjd med de fördelar som faktiskt finns med att flyga solo.

Jag är periodare, nej inte som alkoholist utan i livet, rent allmänt. Likt en konstnär fördjupar jag mig gärna och stannar lite längre på en och samma plats, men måste otvivelaktligen ha ombyte även jag. Likadant är det naturligvis med känslolivet, jag älskar och jag hatar lika mycket som alla andra, men balansen måste ju finnas där ändå, annars funkar det inte. Fast jag kan ju ganska lätt förstå dem som har svårt för at leva med oss som är sådana, (mig), för tidvis kan jag nog verka ganska kall och avlägsen känslomässigt, men när jag visar det, och verkligen älskar, då är jag nog ganska trevlig att vara med vill jag tro. Och när jag har kraft till det ser jag gärna mig själv som väldigt generös då jag gärna slösar med både det ena och det andra på de som står mig nära.
Det är trots allt det som är viktigast, även för mig.
Att älska, och att älskas...

Att leva, att lära. Att lära, att leva!

Bilden lånar jag med gott samvete för där fanns ingen hänvisning till upphovsmannen.

Jag lever: jag lär, alltså.
Och jag har bestämt mig för att leva, och därmed fortsätta lära.
Dag för dag, och om så behövs, timme för timme eller minut för minut.
Jag är nykter idag, för min egen skull, och jag hoppas att jag är det imorgon med, och i övermorgon etc etc.

Lev väl alla mina vänner, det försöker jag göra! :o)

Med mera...

Vårens dofter efter ett nattligt regn.
Blött gräs och mylla,
färsk grönska och spirande krafter.
Aaah! :o)

--------------------------------------------------------

Och tolv timmar senare sitter jag här och undrar vad det är som gör att vi kan kasta bort så stora delar av våra liv på att göra saker som inte är bra och som vi, (om vi kunde välja), gärna hade sluppit...
This song goes out to a great man, (who made a cover of this particular song last year), a man who lived and died with the pain, Johnny Cash!

Hurt

I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that’s real
The needle tears a hole
The old familiar sting
I try to kill it all away
But I remember everything

What have I become
My sweetest friend?
Everyone I know
Goes away in the end

You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

I wear this crown of shit
Upon my liar’s chair
Full of broken thoughts
I cannot repair
Beneath the stains of time
The feelings disappear
You are someone else
I am still right here

What have I become
My sweetest friend?
Everyone I know
Goes away in the end
You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
If I could start again
A million miles away
I would keep myself
I would find a way.

- Nine Inch Nails

-------------------------------------------
Vad gör man när det kommer över en?
En känsla, en tanke.
Kyla och mörker...

Vad är viktigt då?
Vad är enkelt då?
Vad gör man då,
och vad gör man först?
Vem skall leva, och vem skall dö?

Blä...

Det här är riktigt roligt ju!

Moi anno 2004

Den här bilden gjorde jag för ett tag sen efter en sväng med hunden en frostig natt med Orion som sällskap på vägen. Nåja, laddade upp den mest för att testa hur det funkar. Nu återstår dock att utforska hur sjutton man "integrerar" bilden med texten oxå... (Tacksam för tips såklart!)

Vad fan menas?

Texten i sången nedan kan jag mer än väl tolka, förutom en enda liten rad som fullständigt slår min hjärna i lås... Inga som helst tänkbara associationer dyker upp och jag sitter gapandes som en jävla apa och blir mer och mer irriterad.
Ta en titt. Läs igenom texten och se vad DU kan komma på för nåt kring raden: ”Ditt kött var också hö.”
Finner du något klyftigt svar så skriv gärna och berätta, för just den raden vill jag gärna slippa ha på min gravsten...
----------------------------------
Cornelis Vreeswijk - Felicia, Adjö

Felicia försvann, kan någon säga hur?
Som fågeln ur sin bur.
Som isen när det våras.
Som kärlek när den såras.
Som tur utan retur.
Felicia försvann, kan någon säga hur?
Felicia är död, död är mitt sista hopp.
Försvunnen hennes kropp.
Av näcken blev hon tagen
och ned i älven dragen.
Hon flyter aldrig opp.
Felicia är död, försvunnen hennes kropp.

Felicia försvann, Felicia adjö.
Vi måste alla dö.
Du kysste mig på munnen.
Du log och var försvunnen.
Ditt kött var också hö.
Felicia försvann, Felicia adjö.

Felicia försvann, kan någon säga hur?
Som fågeln ur sin bur.
Som isen när det våras.
Som kärlek när den såras.
Som tur utan retur.
Felicia försvann, kan någon säga hur?

Fettsugning...

Ibland blir inte livet som man tänkt sig.Ibland får man inte som man önskar, hur hårt man än önskat...
Då suger livet, men det är ändå, bara livet...

Och som vanligt tar jag till någon annans ord när mina egna av någon konstig anledning inte verkar finnas och orka fram...

Allt som skett

Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit allför ivrig
Om jag varit för bekväm

Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
och önskat att jag inte fanns

Om jag snubblat efter vägen
och fått munnen full med grus
Om jag kännt hur blodet runnit
från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
nånsin fötts ur allt mitt slit
kan jag ändå konstatera:
Allt som skett har lett mig hit...

- Författare okänd

Alpinist javisst!

Sammanfattar läget:

Skit!
Helvete!
Fan!
Och, jävlar!

Osså Marika Lagervall, igen! :o)

Tankeräkning

Om varje tanke jag tänkt på dig
kunde mätas i meter,
om varje sekund var en centimeter,
skulle alla mina tankar
kunna föra dig
flera varv runt jorden
härifrån till månen
och långt, långt bort.
men aldrig ända fram till mig.
Därför vill de föra dig
så långt, långt bort
att du aldrig mer kommer tillbaka,
så att jag slipper utsättas mer
för glädjen att träffa dig,
smärtan att skiljas från dig,
och alla dessa tankar,
som aldrig tar slut.

- Marika Lagervall

Vackert! :o)

Och många är väl vi som kanske känner igen oss lite?
Hon skriver mycket vackert den här damen och har för den som är intresserad av att läsa mer en hemsida: http://www.svenska.gu.se/~svemla/marika/

Som en vind

Han kom som en svala om våren,
en susande, viskande vind.
Den vinden som torkade tåren,
som ännu brann på min kind.
Han kom som ett sus genom gräset,
en krusning av vattnet i ån.
En blomma som spirat på näset,
den grönska som fyllde bersån.
Han kom som ett svar på min längtan,
han fyllde min tanke och håg.
Den ende som fanns i min dröm, det var han,
och hans stjärna den enda jag såg.
Lika ljudlöst som månen om natten,
lika omärkt mitt hjärta han stal.
Den vinden som krusade vatten,
han lämnade aldrig mig val.
Och vad bryr sig en vind om ett hjärta,
vad gör han då om han förstår?
Min sommar, min lycka och smärta,
han gav mig i hjärtat ett sår.
Men en vind är en vind och skall flyga,
och en dag så hade han gått.
En vind behöver ej smyga,
och jag hade nog aldrig förstått.

- Marika Lagervall

Repris kanske?

Men i så fall gör det inget för det är iaf en favorit! :o)
Plockade fram Skinnys skiva idag och det var nog ett tag sen sist. Hade glömt hur underbar och energigivande den plattan kan vara, även när saker och ting ser mörkt ut...

Har ni den inte så skaffa plattan ”Det lyckliga livet” med SKINNY.
Den är svår som fan att få tag på men hittar ni rätt har ni en ”guld”-skiva i er hand!

Mycket nöje! :o)
----------------------------

Flickan jag söker
Text & Musik av Skinny Hastrup.

Flickan jag söker är nära,
hon bor inte långt från mig.
Bara tre gator ner åt höger,
där hittar hon hem till sig.
I en liten trevlig våning,
av minnen från gången tid och bilder av mor.
Och varje gång hon vaknar och tittar ut,
ser världen lika öde ut som den gjorde igår.

Flickan jag söker hon känner mig,
hon vet vem jag är och var jag bor.
Hon kan mitt nummer, min adress och min älsklingsfärg,
hon kan storleken på mina skor.
Jag tror att hon vet vad jag känner,
när jag handlöst ramlar in i hennes blåa ögons djup.
I mina egna små drömmar,
där håller jag hennes späda kropp över ett stup.

Flickan jag söker är underbar,
hon rör mig överallt.
När hon talar till mig har jag svårt att stå still,
hon är mitt livets salt.
När vi fulla och dumma går vägen fram,
är det som om att hon får mig till att flyga högre ändå.
Mmm men som jag vet är hon bara en vän till mig,
hon är bara en vän till mig, låt det fortsätta så.
Hon är bara en vän till mig.

Motgångar schmotgångar!

(Gör nu ett nytt försök, men försvinner den här texten oxå så försvinner jag, jag lovar!)

Lite av det jag skrev tidigare handlade om hur vi kanske påverkas eller på ett eller annat sätt formas av vad för stjärntecken vi är. Jag är iaf Lejon och kan väl på vissa punkter helt klart se att det finns likheter, men mycket inom astrologins värld finner jag bara för anpassningsbart och därmed inte alltid helt trovärdigt.

Hursomhaver så älskar jag sol och värme, precis som mina gelikar på savannen, och ser nu fram emot att sommaren trots allt verkar vara på väg. Tyvärr så bor jag så olägligt att minsta vindpust ökar till orkanstyrka när den väl nått vår uteplats, men vissa dagar går det att sitta ute och jag tar alla tillfällen som ges till detta.

Hmm... Sen spann jag vidare lite om hur underbart allting är om sommaren, men då jag retar mig på att texten förra gången bara försvann så bryr jag mig inte om att försöka rekapitulera den utan hänvisar till en dikt som jag tycker förmedlar mycket av det jag nyss försökte göra.

För de som kanske har synpunkter på att jag publicerar andras material "hej vilt" kan jag inte säga mycket till annat än att jag tycker man kan visa sånt man själv finner vackert på så många andra sätt så varför inte som en del av ett dagboksinlägg eller dylikt?
Skulle det trots allt vara någon som vill opponera sig ber jag denne maila mig.

Håll till godo!

Juninatten, (av Harry Martinson)

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande i vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skyming
och bärs bort på ljusa hav.

För den som är intresserad av att veta mer om Harry Martinsson och var man kan finna mer information om honom och hans alster hänvisar jag till www.harrymartinson.org, som är en förträffligt informativ sida som sköts om av Harry Martinson-sällskapet.

Lärde mig just nåt nytt...

När man skriver här så kan man inte markera texten med hjälp av shift+piltangenterna för då försvinner texten helt resolut och går inte att återfå...

G tycker jag om det...