Idag köper jag ingen lott

Ny dag nya utmaningar, fortfarande ett nytt liv! ;-)

Inte för att jag avslutade föregående dag för särskilt längesen, men nu är jag åter uppstigen.

Skulle upp klockan fem för att hinna göra mig iordning, plocka ihop Tysons grejor och gå en kort sväng med honom innan besiktningen men nähädå... Inte så konstigt med tanke på att jag mer eller mindre precis somnat kanske men jag vaknade tio över sex istället och fick kasta mig i bilen och köra som en galning utan att varken få gått ut med hunden, gjort mig iordning eller ens tagit med hunden för att lämna av honom på vägen.
Men, (alltid ett men), det ser ut att kunna bli en bra dag iaf för bilen gick igenom utan nåt som jag behöver komma tillbaka för. Jag var nog ett par minuter sen, och killen som snudd på bankade hål i stackars Micran såg allmänt nyvaken och konfys ut han med, men den gick igenom! :o)

Så nu väntar jag ett par timmar, och åker sen in med hundkraken och får uträttat lite av det andra som jag ändå behöver göra i Kungsbacka idag.

Lite skönt att vara uppe och igång igen så här tidigt är det. Helt oförhappandes tänds hoppet om att jag kanske skall kunna hålla mig flytande tills klockan är lagom och kunna gå till sängs vid "normal" tid istället för imorgon bitti som det ju har blivit de senaste månaderna typ.
Jag vet bestämt att jag är en B-människa, fast jag är A-lagare! Hahaha
Skämt åsido så har jag kämpat med att komma upp när andra vill hela mitt liv och kan alltså bara kallt konstatera att jag är inte en person som studsar ur sängen klockan sex varje morgon pigg som en lärka. Jag har helt andra perioder då jag är som mest effektiv än vad jag "borde" ha, men är medveten om det och gör mesta möjliga för att få det att funnka iaf.
Men, (ytterligare ett men), inatt fick jag en intressant tanke. Tänk om man skulle försöka maxa sig själv och kunna få en arbetsgivare att gå med på det. Typ kunna komma till arbetsplatsen och säga att just nu har jag en period då jag är väldigt aktiv så jag kommer jobba över mycket de närmsta dagarna så får vi se hur mycket jag jobbar, eller inte, dagarna eller veckan därefter.
Tänk, vilken utopi! Skulle vara drömmen för mig iaf...

Som det är nu så kan jag väl kanske om jag har tur hitta ett "distans-jobb" där jag kan styra mina tider delvis iaf men jobba hemifrån. En halvdan lösning då det där med att komma iväg kan vara minst lika viktigt som att inte behöva ha krav på sig att prestera som en galning innan klockan blivit lunch och kroppen & knoppen vaknat till liv på riktigt.

Ja ja, sån e ja´.

När jag väl var hemvänd igen, hade promenerat lite med hunden och fixat mig en kopp thé för att bänka mig här höjde jag volymen och knäppte på Demis Roussos "Forever and ever". En suverän låt so gav mig en suverän start på dagen en stund efter att den egentligen redan startat. En låt från min barndom. En låt fylld av drömmar i form av vita moln på en knallblå himmel, grekiska klippor och precis som molnen knallvita hus. En låt från min barndom, som alltid har en speciell känsla med sig, men oxå en underbart vacker kärleksförklaring till toner som väcker lika mycket hopp som saknad om någon att slösa den där enorma känslan på...

Saknad
Vilja
Önskningar

Men men, det löser sig säkert. Bilen gick ju igenom iaf! :o)

Demis Roussos - Forever And Ever

Ever and ever, forever and ever you'll be the one
that shines in me like the morning sun.
Ever and ever, forever and ever you'll be my spring,
my rainbow's end and the song I sing.

Take me far beyond imagination.
You're my dream come true, my consolation.

Ever and ever, forever and ever you'll be my dream,
my symphony, my own lover's theme.
Ever and ever, forever and ever my destiny
will follow you eternally.

Take me far beyond imagination.
You're my dream come true, my consolation.

Ever and ever, forever and ever you'll be the one
that shines in me like the morning sun.
Ever and ever, forever and ever my destiny
will follow you eternally.

Ilska ja...

"Förbannad kan man bli för mindre."

Ja det kan man verkligen. Men idag blir jag arg. Jag sväljer det inte och lägger det inte på hög. Jag tar inte heller ut det på mig själv eller på nån som inte har förtjänat det. När jag blir förbannad idag så säger jag ifrån, för det mesta iaf, och gör jag det inte så är det enbart av ödmjukhet och inte dumhet vilket det nog mest har varit tidigare.
Det är skönt att bli förbannad ibland, att få ut det och bli av med vad det nu må vara.

Och som vanligt säger jag det med toner! ;-)
Nejdå, men då hela mitt liv skulle fallera och rasa samman utan musik så tar jag naturligtvis musiken till hjälp även i detta tillstånd.
Idag blev jag så trött och så förbannad att jag bara var tvungen att få ut det på nåt sätt.
Och vad passar väl bättre än ett par riktigt tunga låtar, med mycket känsla och hög puls?

Smaka på den själv får du se nån gång, (men endast i lagom dos och vid rätt tillfällen), men arg måste man väl få bli ibland!?

Rock hard, ride free!

(Visst låter det hemskt med Die MF Die, men det är bara ord som sitter skönt till en rivig låt med ett fantastiskt energiflöde.)

Dope - Die Mf Die

I, don't need your forgiveness
I, don't need your hate
I, don't need your acceptance
So what should I do?

I, don't need your resistance
I, don't need your prayers
I, don't need no religion
I, don't need a thing from you!

I don't do what I've been told,
You're so lame why don't you just go?

DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!

I, don't need your prison
I, don't need your pain
I, don't need your decision
So what should I do?

I, don't need your approval
I, don't need your hope
I, don't need your malition
I, don't need a thing from you

I'll be sorry when I'm old?
You're so full of shit man just go!

DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!

I, don't need your forgiveness
I, don't need your hate
I, don't need your acceptance
So what should I do?

Well, I'll be sorry so you said,
Well, I'm not sorry Bang you're dead!

DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE!

Die
Die
Die
Die

OH!

Så här, närmare tolv timmar efteråt, sitter jag i stillsamhet och smuttar på en kopp thé och avnjuter David Urwitz senaste platta. Behagligt lugn, lite "blå" kanske men lugn.
Sen jag slutade dricka har jag många gånger förvånats över att humöret och känslorna inte pendlar på samma sätt längre, och jag har t o m fått antydningar om att jag inte skulle vara lika rolig längre då jag liksom är "jämnare på nåt sätt". Detta är dock ett faktum som jag omfamnar som en välkommen personlighetsförändring då den bara är positiv egentligen. Jo, mitt humör och mina känslor pendlar fortfarande, det gör allas, men topparna är inte skyhöga som de var förr och dalarna, dalarna är långt ifrån så avgrundsdjupa som de för det mesta var.
Men, (det finns alltid ett men), balansen kan fortfarande rubbas, kanske inte lika lätt, men likförbannat är det långt ifrån fixerad. Precis som vem som helst som utstår stress, inre yttre eller vad sorts stress det än månne vara, så kommer botten närmare och närmare allt vad tiden lider och till slut är det som att man på sin höjd plaskar i ytan emellanåt men vistas i djupet och mörkret för det mesta. Med andra ord, för mycket skit trycker ner en och alla reflexer och försvarsmekanismer man besitter tar till strid och kaoset är ett faktum. Hade jag fortfarande druckit hade kaoset sett helt annorlunda ut då jag med största sannolikhet hade tigit still ocg tagit ut allt på mig själv eller, som i enstaka fall ställt till ett jädra liv och gjort bort mig ordentligt, (Läs: fått konsekvenser).
Idag är jag nykter, och lycklig för att jag är det, så lycklig så att jag t o m kan bli glad för att jag blir förbannad, säger vad jag känner och vågar väsnas lite.

Jag är Jörgen, igår idag och imorgon nykter alkoholist och ibland förbannad! :o)

Sinnesro

Så sitter man här, igen...
Som så många gånger förut, samma sargade sinne och upprörda själ, men i en annan tid. Det var det här som skulle visa sig vara min framtid. Det är det här som är jag.
Kastar mig ut i ett hav av möjligheter.
Kristall-klart blågrönt vatten virvlar runt min nakna kropp.
Det svalkar knappt, men jag är ändå inte för varm.
Jag låter mig föras med i urtidens rörelser.
Jag ger mig hän,
flyter,
svävar...

Likt en explosion spränger jag ytan och far med full kraft, på nya vingar, upp mot den oändliga blå himlen.
Jag stiger, virvlar, dyker för att stiga igen.
Saker susar förbi, blir små, växer och försvinner om vartannat.

På min hjässa vilar en krona av guld, och änglar visar min väg.

Jag stiger,
och stiger,
och stiger,

för att landa...

Hehe, ojdå!
Blev visst lite poetiskt det där.
Skulle va skoj att höra om nån kan tolka fram vad jag syftat på eller känt...

Sitter här igen som sagt.
Livet är kanske inte så toppen direkt och även om jag har svårt för att påstå att det är snällt mot mig rent generellt så finns det stunder, stunder som denna, och det gäller att ta vara på dem. Omfamna dem och vårda dem ömt.

Enya

Tangerine Dream

Hehe, lustigt, för hela dan så har det varit Rainbow som tuggat omkring mig.
Vid såna här tillfällen, och kanske endast då, kan jag faktiskt säga att jag finner hopp. Hopp om framtiden, en bättre värld och ett helare jag.

”Det löser sig.” kan jag tänka, och samtidigt dra på läpparna åt det för att jag i samma stund konstaterar att det trots allt känns som att allt kommer göra det, just nu iaf...
*uppgiven, djup suck*
Men, det fattas mig ändå något, för även dessa stunder, dessa oaser i min alldeles egna lilla öken, vill jag dela...

Så det får bli med just DIG! ;-)

God natt kära läsare.

Mitt liv, i frihet.

För att inte slita ut min fullständigt proppfulla hjärna begränsar jag mig till att dela en muskalisk känsla.
Jag har varit på konvent hela helgen och det var tamigfan precis vad jag behövde.
Fullständigt underbart!
Så, med återupptäckt frihet, (ett helt nytt liv faktiskt), sammanfattar Fred Åkerströms vackra sång min helg, och så även temat för den.

Jag Ger Dig Min Morgon

Åter igen gryr dagen vid din bleka skuldra
genom frostigt glas syns solen som en huldra
ditt hår, det flyter över hela kudden

Och om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Vår gardin den böljar svagt där solen strömmar
långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar
du drömmer om något fint
jag ser du småler

Och om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Utanför vårt fönster hör vi markens sånger
som ett rastlöst barn om våren
dagen kommer
lyssna till den sång som jorden sjunger

Och om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

jag ger dig allt jag har
kvar

likt en sländas spröda vinge ögat själver
solen smälta i ditt hår kring pannan välver
du, jag tror vi flyr rakt in i solen

Och om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

- Fred Åkerström

Och herren sade:

DET SVÄNGER MINA BARN!!!

Nejdå, det sa han säkert inte alls, utan det var jag som sa efter att jag hade avslutat min kvart för självömkan och kom på något bättre att göra.

Här skulle jag kunna svamla som en halvstekt gris om hur mäktig min högre makt är men det vägrar jag!

Fräckt va!?

Jag vägrar inte alls... Jag låter bara bli då jag har en liten hundstackare här som ser våldsamt kissenödig ut och bara MÅSTE rastas innan C.S.I. börjar.
Så, istället för mitt lilla tal tycker jag att du, ja just DU, kan ta och läsa denna lilla text som jag tycker är så vacker och faktiskt så jävla sann.

Simma som fan om du simmar i långfil!

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter; det ena var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden, Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud:
” Du sa den gången jag bestämde mig att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest”.
Herren svarade:
”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.”