Hu´go e den då? (Inatt 02:33)

När jag skulle ut med hunden förut så tänkte jag att det nog var bäst att stoppa nåt i örat, typ en öronpropp eller en papperstuss, ioma det hade gjort lite mera ont i det efter att jag hade varit ute de två gångerna tidigare idag. Första tussen blev inget bra, den stack ut en halv kilometer och satt lite löst så jag tog ut den för att göra en ny. Men, ojdå... Det hade kommit lite blod på den så jag tänkte att det är nog bäst att kolla så det inte finns mer där, vilket det tyvärr gjorde...
Två tops, en ny papperstuss och en kort promenad med hunden senare tänkte jag återigen, (ja jag tänker mycket), på det förbaskade örat och började bli lite orolig då det ju faktiskt är mitt friska öra vi pratar om. Ingen jättefara med det andra för jag skulle klara mig bra med enbart det, men har man två är det ju skoj om de funkar ändå så jag ringde Sjukvårdsupplysningen.
Mycket av oron jag nu hade byggt upp var för att jag kanske skulle få rådet att omgående ta mig till en akutmottagning vilket skulle ställa till det lite då jag har Tyson här och inte är riktigt säker på hur han skulle reagera på att bli lämnad ensam så där bara tvärt. Han har ju inte varit här sen de flyttade den andra juli och nu är här ju fullt av småpryttlar som säkert ser jättesmaskiga ut för en uppstressad och övergiven vovve. Två fjärrkontroller, ett knippe skor, några cd-skivor, ett par videokasetter och ett otal andra mer eller mindre lustiga saker måste ha sett minst lika inbjudande ut för det är sånt han har käkat upp tidigare. Ni förstår säkert min oro, för vem orkar springa här och plocka bort halva lägenheten mitt i natten för en sån här idiotsak. Det hade säkert gått jättebra dock, han är ju trots allt två år snart, men stressen i att bli lämnad av matte och allt det nygamla idag har jag redan sett effekter av i form av att han blir orolig så fort han hör en bil utanför och att han inte lämnar mig med större avstånd än att han ser mig var jag än är.
Hursomhaver, lite "off track" kom vi visst där ja! :-P

Efter bara en kvart så svarade en dam och vi talades vid en stund. Till min stora förvåning verkade hon inte alls särskilt undrande vad gällde hela businessen med att ha tryckt en tops i örat så att det blöder utan hon svarade lugnt och sansat på mina frågor, talade om att om jag hade spräckt trumhinnan så läker ju den ändå av sig själv och sen gav hon mig nummer och öppettider till distriktet här i Fjärås och Öronmottagningen i Kungsbacka så att jag kunde kontakta dem imorgon. Hon rådde mig oxå att försöka sova i så upprätt ställning som möjligt för att kanske hålla nere trycket i örat något.

Jag gör här en dramatisk paus för snart kommer något som är om möjligt ännu dråpligare och sannolikt kommer få vissa av er att kissa i byxorna.

Jag väntar alltså "te möra" och ser vad som händer då. Att det är lite dovt på örat tar jag för att det måste ju vara svullet efter en sån incident. Och min egen diagnos, (som jag vette fan om jag hade överlevt utan med vår sjukvård), säger mig att jag hade hört mycket sämre och haft bra mycket ondare om det hade varit riktigt allvarligt. Kanske borde jag ha tagit namnet på den coola och förmodligen hamparökande damen på Sjukvårdsupplysningen, men jag litar på min instinkt i det här fallet och hoppas att den nån gång skall vara rätt! ;-)

Så, nu sitter nog en del och undrar hur allt det här började, eller!? Jag berättar:

Jag stod i badrummet efter att ha duschat. Hade precis kommit till parabolerna och tagit fram två tops, en till varje öra. Då telefonen började ringa och jag är medveten om hygienen och tycker det vore dumt att innan införsel i örat solka ner topsen genom att lägga dem på någon potentiellt dammig eller kanske rent av smittbärande yta så tryckte jag ena topsen i örat, (det bra örat som jag av någon konstig anledning aldrig använder när jag talar i telefon), och höll den andra i den hand jag inte svarade i telefonen med. Jag talade färdigt i telefonen, fixade öra numer ett som nu dessutom var lite svettigt efter telefonsamtalet varpå telefonen ringer igen och jag lyfter den; håller på att tappa den; fångar upp den med vänsterhanden och då det börjar kännas lite fånigt att stå där med en tops i örat skickar jag glatt upp högerhanden mot det andra örat för att ta den tops som nu suttit där en stund...
De som nån gång gått in i en dörrpost eller sparkat sönder en tå eller fler i en tröskel vet att när man gör såna där saker, (rörelser som har ett ganska enkelt mönster och framförallt syfte typ: flytta fot från A till B), så har man alltid full pärra på kroppsdelen i fråga. Naturligtvis for även min högerhand genom luften som bara Stålmannen kan och antagligen så krävdes det såna otroliga krafter att allt gick åt till just den rörelsen för min koordination slogs uppenbarligen ut och istället för att svinga upp handen och suga tag i topsen när handen var på väg IFRÅN örat satte jag istället toppen på tummen stadigt mot topsen och körde den med full kraft rakt in i örat... Sen skuttade jag runt och svor en massa en stund, fick dragit ut topsfan och kastat den tvärs genom lägenheten varpå jag satte mig ner och gnällde till stackars Veronika som satt i andra änden av telefonen och undrade vad jag höll på med om hur enormt jävla ont det gjorde i mitt öra.
Sen var det inte så mycket mer med det. Jag tog en ny tops och tvättade, extremt försiktigt, det nu dunkande och lite dovt hörande örat. Efter att ha konstaterat att där inte fanns nåt blod på topsen just då försökte jag att ingnorera denna stupida händelse då det väl ändå är så att om man inte känns vid det så har det inte hänt, eller? Varför jag inte tänkte mer på varför det gjorde ont i örat efter att jag hade varit ute med hunden de två första gångerna vet jag inte, men nu har jag vaknat och kan glatt konstatera att på någon form av sjukvårdspersonlighets inrådan är det dags att gå till sängs och sova upprätt!

Hu´ go e den då?

Andras Ons 24 aug 05 02:20

"Trots att du inte lärt dej att leva livet så som du kanske hade önskat att du kunde så tror jag ändå att du befinner dej på den resa där du slutligen kommer att nå det målet. Du kämpar varje dag för det du vet i ditt hjärta och sinne är rätt. Även om du behöver påminna dej om det varje timme eller varje minut så ger du inte upp. En envishet som är värd att beundras.. "
-Noella
-------------------------------------------------- -------
Marika Lagervall - Livet är som en väg

Livet är som en väg,
där jag vandrar sakta fram.
I medvind och i motvind,
och inte sällan ensam.
Jag flyr från mina minnen,
kan aldrig vända om.
Jag stretar fram i vinden,
som sakta viskar "Kom!".
Jag söker efter mening,
jag strävar efter mål.
Och aktar mig att falla,
i vägens många hål.
Jag tänker på att stanna,
men vet ej om jag vill.
Vet ej om jag vandrar,
från nå't, eller till.
-------------------------------------------------- -------
Karin Boye - Bekännelse

Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?
Varför rotar jag i det?
Eller, om jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?

Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt
och mig i skam förskjutit,
nog kände jag, då jag slungades ut,
att mot ett helt jag brutit,
kände en helig gemenskap
bakom de dömande orden,
visste med ångest: ni är jag -
och böjdes ner mot jorden.

Men där jag låg och trodde mig stum,
hörde jag mörkret kvida.
Själar ur samma kvalens rum
andades vid min sida.
Jag hörde mitt eget rop om hjälp
ur öde öknar stiga,
visste med ångest: jag är ni -
och kunde inte tiga.

Feg, feg, trefalt feg
måste jag ändå fäkta,
slås till jorden och resa mig upp
med alla nerver bräckta,
måste känna som brännjärn
de obönhörligas domar -
och lyda och lyda en svidande eld,
som fram ur mörkret blommar.
-------------------------------------------------- -------------------
Låt bli…
Du får inte röra mig
Jag brinner under dina blickar
Jag darrar under din hand

Snälla…
Du får inte röra mig
Min kropp förgås i din närhet
Dina andetag stjäl min luft

Hjälp…
Du får inte röra mig
Jag exploderar i ett vakuum
Med dig är jag så ensam

Av Nina Möller
-------------------------------------------------- -----
Allt som skett

Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit allför ivrig
Om jag varit för bekväm

Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
och önskat att jag inte fanns

Om jag snubblat efter vägen
och fått munnen full med grus
Om jag kännt hur blodet runnit
från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
nånsin fötts ur allt mitt slit
kan jag ändå konstatera:
Allt som skett har lett mig hit...

Författare okänd
-------------------------------------------------- --
Ulf Lundell - Dagar Utan Slut

Jag satt fattig som en lus
i mitt omoderna hus
till klockan tre varenda natt
Jag var en ung rebell
kväll efter kväll
Jag var en gud
som kikna av skratt
Sa nån sitt! sa jag stå
Sa nån stopp! sa jag gå
Jag stod vid sidan om
med min grimas
Sa nån käften! så skrek jag
Sa nån lova! så svek jag
allt för att hålla
min frihets bas
När Nixon bomba Hanoi
den där julen
gick jag med dom andra
till Amerikas ambassad
Annars skydde jag marscher
och makter och möten
som ville mörklägga sinnet
och hindra en grabb
att va fri och glad

Jag gick med fötterna bara
mitt bland fällornas fara
Jag var försvunnen
innan nån kom fram
Dom sa: Ta dej i kragen
men jag gav fan i lagen
och mitt hår
kom aldrig i närheten av en kam
Jag hörde solrosen sjunga
när nätterna var tunga
Jag såg gryningen komma
som löfte och hopp
Jag kunde lyfta från marken
när jag sprang genom parken
och kände vingarna
växa fram ur min kropp
Jag skrev dikter och sånger
under almarna
Jag var Rimbaud
i min egen apocalyps
Jag kunde skratta åt en hippie
och gråta åt en progg
och sparka en vänsterpuritan
i häcken
och klippa av en sidenslips

Vi var berusade
Vi var förälskade
Vi var förtvivlade
förbannde
försummade
Vi kom från hem och borg
Vi kom från gator, torg
Vi var på rymmen från allt
som var stelt och kallt
Som ville ha oss ner på knä

Vi sa: Ett land vars ungdom
inte gör uppror
är ett land som det är synd om
Och vi sa det på ett sätt
som dröp av svett
Vi sa: Finns det liv efter döden
så är det hitom
Dom tog oss ibland
med batongen i hand
försökte banka oss till lydnad
och hut
Men i gryningen var vi ute igen
redo för ännu en dag utan slut
Efter Altamont, Manson, Ohio
och freden
satt vi i varsitt rum
och skrev hem
Somliga seglade vidare
med vindarna
andra landade på fast mark
mellan nio och fem

Vi var berusade...

Det är VÄGEN Mån 22 aug 05 01:02

Jag är "på väg" igen. Inte mot nåt speciellt mål, utan bara "på väg" igen för det är vägen som är allt inte målet. (Omskrivning av textfras signerad Robert Broberg)

Jag har nu två veckor på mig innan skolan kör igång igen och känner att jag återfått överblicken över vad som måste göras, vad som bör göras och vad som kan göras. Så det är bara till att prioritera och ha så skoj det går på vägen.
Och jo, visst har jag lek på schemat oxå, fast kanske lite mera "lagom" framgent för inte ens där funkar det att dra på för fullt. Det viktigaste för mig just nu är att jag tar det lugnt. Och min högre makt har nog hört min tysta(?) klagan för värmen har jag fått tillbaka och det bäddar ju för mycket rogivande stunder på uteplatsen om kvällarna igen. Kan inte fatta hur jag kunde glömma av att ta mig de stunderna. Hur kunde jag glömma hur värdefulla de är för mig??? Jagandet, letandet och lärandet ger mig inte den sinnesro jag behöver och därför tarvar sjukdomen lite tid för kontemplation emellanåt. Flumma är alltså lika med bra det också, i lagoma doser förståss! ;-)

Jag bara babblar känns det som. :-P

Jag mår bättre. Har slickat såren, (varav jag antagligen rev upp de flesta själv), och tagit mig upp ur diket iaf.
Jag ser fram emot hösten med allt vad det innebär i form av vänner, musik, skola och familj. Kanske kan man säga att jag tror igen, och jag tackar därmed MIN högre makt för liften och går själv igen.

Kramar till alla och en puss till dig! :o)

---------------------------------------------

Lite senare, (efter att ha svarat på diverse mail och gästboksinlägg som ni är så gulliga och skriver till mig):

Men...
Trots solrosen jag just stuckit i ögat på digmåste jag ändå säga att trots det faktum att livet återigen känns "lätt" och att solen återigen skiner så är det ensamheten som är min nimbus, (tror det är rätt med nimbus va!?). Det är ensamheten jag måste jobba med mest, för jag inbillar mig t o m att jag kanske inte skulle suttit här klockan ett på natten och undrat varför jag inte kunde varit trött istället så jag kände att jag lugnt kunde gå och lägga mig för att sova om jag istället hade haft nån att krama på där. Men men, ingen idé att ha för bråttom. Det kommer nog nåt till mig i framtiden.

Den som har en lever får se! (Inte så gammalt Jörgen-ordspråk)

Famlandes, stapplandes Tors 18 aug 05 22:27

Återigen finner jag att jag har snubblat fram i livet. Varit ouppmärksam kanske eller bara inte "hängt med" riktigt...

Hur bär jag mig egentligen åt för att vara så korkad som jag många gånger är? Snurrar världen för fort? Har jag svårt att "ta det lugnt"? Jo, så är det nog...
Men det är inte så lätt. Det är så mycket jag saknar och så mycket jag vill. Och när det väl dyker upp nåt, när det väl finns där framför mig så vill jag ju naturligtvis ta för mig lite grand. Det vanligaste brukar vara att jag helt avstår därför att jag inte vågar. Men när jag väl tar mod till mig och trevande försöker greppa nån form av strå som kanske kan ha något för mig så blir det bara pannkaka ändå. Det sista jag vill är ju naturligtvis att såra någon annan. Så många gånger, och så lång tid som jag har gått på mina efter mina bara för att jag har valt att skada mig själv istället för andra men har jag lärt mig något??? Tydligen inte...

Kanske lika bra att lägga ner alltsammans för det verkar ju inte som jag är kapabel att lära mig något ändå.

Fast, jag vill ju. Jag vill ju ha så mycket, ge så mycket, och jag orkar definitivt inte ha det så här längre. Jag är trött, och snart är mina krafter slut. Jag lovar mig själv att försöka ta det lugnt och värna om och använda den lilla energi jag har kvar nu på bästa möjliga sätt.

Och blir det fel, om det går åt helvete igen, får jag väl försöka skylla på att jag bara är mänsklig.

Min sjukdom handlar så vansinnigt lite om alkohol egentligen att det är skrämmande.
Gång på gång påminns jag om att den finns där, i de sjukaste och mest vridna former.

Svårt att lita på sin högre makt när man inte är säker på om man orkar fortsätta gå själv. Men vad har jag annars att lita till? Vad kan "plocka upp mig" och hålla mig upprätt när jag inte längre orkar stå? Vem, kanske jag borde fråga. Nån?

Förlåt!

Jag vågar snart inte se mig om i rädsla för att kanske inte så några fotavtryck alls...

Favorit i repris. Jag försöker verkligen, men tro är svårdefinierat för mig just nu...

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter; det ena var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden, Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns bara ett par fotspår.Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud:” Du sa den gången jag bestämde mig att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest”.

Herren svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.”

Jag väntar.
Kom!
Bär mig...

Jag Ger Dig Min Morgon Ons 17 aug 05 07:39

Åter igen gryr dagen vid din bleka skuldra
genom frostigt glas syns solen som en huldra
ditt hår, det flyter över hela kudden

Och om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Vår gardin den böljar svagt där solen strömmar
långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar
du drömmer om något fint
jag ser du småler

Och om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Utanför vårt fönster hör vi markens sånger
som ett rastlöst barn om våren
dagen kommer
lyssna till den sång som jorden sjunger

Och om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

jag ger dig allt jag har
kvar

likt en sländas spröda vinge ögat själver
solen smälta i ditt hår kring pannan välver
du, jag tror vi flyr rakt in i solen

Och om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där
jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

-Fred Åkerström

Kär lek Mån 15 aug 05 23:52

Djupsint och tungsint
bitter och grå

Lätt att förföra
men svår att förstå

Oskyldig lek så lätt kan förgöra
och lämna ärr som för alltid kommer bestå

Kanske bättre att försiktigt beröra
att lyssna se och förstå

För tänk att en dag få höra
att man är den som med skammen borde stå

Jörgen Dahlsjö 2005-08-15

-------------------------------------------------- --------------
Only When I Lose Myself

It's only when I lose myself in someone else
That I find myself
I find myself

Something beautiful is happening inside for me
Something sensual, it's full of fire and mystery
I feel hypnotized, I feel paralized
I have found heaven

There's a thousand reasons
Why I should not spend my time with you
For every reason not to be here I can think of two
To keep me hanging on
Feeling nothing's wrong
Inside your heaven

It's only when I lose myself in someone else
That I find myself
I find myself

I can feel the emptiness inside me fade and disappear
There's a feeling of content now that you are here
I feel satisfied
I belong inside
Your velvet heaven

Did I need to sell my soul
For pleasure like this
Did I have to lose control
To treasure your kiss
Did I need to place my heart
In the palm of your hand
Before I could even start
To understand

It's only when I lose myself in someone else
That I find myself
I find myself

- Depche Mode

"Vibrations" Lör 13 aug 05 22:42

Världen skälver
marken rämnar
Lustfyllda lågor
leker med min själ
Jag faller!
faller
och faller
uppslukas av varma, lätta moln
Tar du emot?


Vad som händer?
Jag har inte en aning!!!

-------------------------------------------------
Mycket senare och "dagen efter":

Somebody

I want somebody to share
share the rest of my life
share my innermost thoughts
know my intimate details
someone who'll stand by my side
and give me support
and in return
she'll get my support
she will listen to me
when I want to speak
about the world we live in
and life in general
though my views may be wrong
they may even be perverted
she'll hear me out
and won't easily be converted
to my way of thinking
in fact she'll often disagree
but at the end of it all
she will understand me

I want somebody who cares
for me passionately
with every thought
and with every breath
someone who'll help me see things
in a different light
all the things I detest
I will almost like
I don't want to be tied
to anyone's strings
I'm carefully trying to stay clear
out of those things
But when I'm asleep
I want somebody
who will put their arms around me
and kiss me tenderly
though things like this make me sick
in a case like this
I'll get away with it

-Depeche Mode

Var det Skifs? Fre 12 aug 05 06:38

Var det inte han som sjöng "Farligt farligt, men härligt härligt"?

Kanske inte direkt säsong för den just nu, men åas kanske det är det året om.
Klassiker och höjdare i repris:

Javisst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär oxh spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att var oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

-Karin Boye
(Kolla in www.karinboye.se men skvallra inte om att jag lånat hennes dikter!)

Käka daggmask för fan! Mån 8 aug 05 07:29

Bilen ville inte alls ut och åka ikväll så det blev inget pub-besök för mig...

Detta var jag ganska sur på en bra stund, men allteftersom tiden gick blev kvällen bara bättre och bättre då jag fick gott sällskap. Tiden flöt iväg som en dånande fors och nu efteråt kan jag helt ärligt säga att det faktiskt känns som jag lyssnat på en sån senaste timmarna oxå. Men nä, det är nog snarare huvudet som "är fullt" just nu bara. Har fått mycket att fundera på och, tror jag iaf, lärt mig en hel del nyttigt ikväll. Tack för det! :o)

Som sagt, en kanonkväll blev det trots att jag inte särskilt mycket gillar när man "lägger på i örat" på folk. Man skall enligt min mening avsluta från bådas håll, SEN kan man "lägga på".

Med ett leende på läpparna och ett huvud som på nåt konstigt sätt känns syrefattigt, bjuder jag go´natt, och hälsar välkommen åter en annan gång! :o)

-------------------------------------------------- -----------

Såhär några timmar senare, och efter att planlöst ha surfat runt en hel del bland krypin efter krypin här på Lunar reflekterar jag över hur enormt synd det är om oss och vilken konstig värld vi därför lever i. Det finns en annan man som har haft samma fundering, stackars honom, och oss...

Stackars

Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
Kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats

Stackars den som inte bryr sig
Stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själva
och stackars fåglarna i bur

Och stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
Ja stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må

Ja stackars han som aldrig kämpar
Han som säger stackars mobb
Han som hamna först i kön
och blev så nöjd med sin lön
att han glömde sitt jobb

Stackars den som inte bryr sig
stackars hon som aldrig fryser
och alltid får vad hon vill ha
Ja stackars hon som har det bra

Stackars hon som ville opp
men inte började från början
I skara står en man
som låter henne trampa på
och skrapa ansiktet i gruset

Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset

Stackars hämmade lakej
och stackars dig och stackars mig
Det är en konstig värld vi lever i
ja ingenting är vad man tror

-Lars Winnerbäck

SUG! Fre 5 aug 05 11:40

Jag såg "Fantastic 4" inatt. Den var bra, men "Elektra" hade skojigare och mer innovativa effekter. Dessutom briljerar fröken Garner i huvudrollen. Vilken kvinna!!!

Hur förklarar man en sån här playlist:

Pain - The tables have turned
Amy Diamond - Welcome to the city
Ray Buchanan - Blues lover
The Killers - Somebody told me
Infernal - From Paris to Berlin (Extended så klart)

HUR???

Drömmar...

Skall jag få nån sand mellan tårna i sommar eller???

Är sugen på att tatuera mig igen oxå... Har ju inte råd nu, får inte tänka på sånt! :-P
Men, örnen eller lejonet? Vad blir det härnäst månne? Jag vill jag vill jag vill!!! :o)
men det är så mycket man vill... Kanske bäst att göra med det som med allt annat som lockar så just nu, bara vänta och se för det dyker nog upp det med så småningom! :)

M´mm, glass och sex, det är grejer det! :-P
Sex... DET är grejer det... *stirrar som en lallande fåne och räknar fler veckor än jag har både fingrar och tår, snart blir det väl ett helt år*

Rubriken idag syftar på sug efter saker och ting, inte det där andra din snuskhummer!!! ;-)

Franskbrödsbullar Ons 3 aug 05 17:52

Fick äntligen plitat ner mitt recept på världens godaste frallor! ;-) Ihärdigt och tålmodigt framexperimenterat under den senaste tiden.

Franskbrödsbullar på Jörgens vis

1 pkt jäst (gärna torrjäst för söta degar, den jäser väldigt bra och det blir luftigt)
1 tsk salt
2 msk margarin
0,5 dl matolja av något slag
2,5 dl vatten
2,5 dl mjölk
1-2 msk mörk sirap
3 msk krossade solroskärnor
2 dl Grahamsmjöl
ca 10 dl Vetemjöl (men ha inte i allt på en gång för en del räknas till utbakningen)
1-2 tsk Anis (mald)
1-2 tsk Fänkål (mald)

Blanda jästen väl med det mesta av vetemjölet, grahamsmjölet, solrosfröna, kryddorna och salt i en bunke.
Värm vatten, mjölk och margarin till 45 - 50°C, (varmare än vanligt alltså men det står förklarat på baksidan av jästpaketet varför).
Blanda ner mjölblandningen i degspadet, tillsätt först sirapen och sen oljan. Kör i maskin tills degen släpper kanterna. Den kan fortfarande vara lite lätt klibbig, men det gör inget för det tillkommer mer mjöl under resten av "resan".
Lägg upp degen på mjölat bakbord och jäs under en kökshandduk 30 minuter. Jästiden kan variera lite, men degen skall vara "puffig", "pluffsig" och nästan dubbel storlek innan du delar upp den i 10 till 15 bullar och lägger ut dem på en plåt. (Gör du mindre och därmed fler bullar får du reducera baktiden i ugn något.) Jäs dem igen, fast på plåten, ytterligare 30 minuter.
Pensla eventuellt bullarna med någon vätska typ mjölk så får de en mörkare och blankare ton. Snitta eller klipp dem eventuellt för textur.
Baka dem sedan i nedre delen av ugnen, (inte på botten), ca 20 minuter i 225°C. När bullarna fått en jämn och fin färg är de klara. Man kan även känna med en provsticka så att de är ordentligt bakta.
Låt svalna på galler.
Går utmärkt att frysa för att ha under veckan.

Låt väl smaka! :o)

Asch... Tis 2 aug 05 03:41

Jaha...

Sitter här igen då ja.
Trött? Nä inte direkt... Fast jag vill sova, men får liksom inte ro till det. Inte till nåt alls egentligen.

Bläääh!

Så urbota tråkigt att vara ensam ibland va!? Önskar jag hade nån här som jag kunde väcka genom att blåsa i ansiktet med en mintpastill i munnen eller nåt, bara för att tala om att JAG inte kan sova! 8-)
Undras om jag skulle få lite kärlek eller drösvis med smäll då? hahaha

Lite Gigi kanske hjälper?

Nähä, och mjukare och behagligare grejer typ Kitaro och Llewellyn var precis lika verkningslöst...
Men, Ray Buchanan däremot fick ner mig. Inte till direkt insomningstilstånd kanske, men då jag svängde in på bluesen kom jag iaf ner på en lägre och betydligt behagligare nivå. Vidare med Gary Moore, John Mayall och de övriga stillar jag så ner mig, tar ett glas kallt att dricka, tänder ett par ljus och sätter mig ner för att (inte helt olikt en katt) stirra ut i tomma intet och vänta på att antingen de stora tankarna eller tröttheten skall infinna sig.

Jag hoppas det blir ordentligt varmt och soligt som fan imorgon för då skall jag ut och lägga mig så tidigt som möjligt och sova mig till en ordentlig solbränna. Man vet ju aldrig hur länge sommaren varar så man får väl ta ut full pott medans man kan!?
Trött på kylan nu. Det kan inte vara slut redan, eller?
Fan, satt ute en stund runt halv tolv ikväll och nu ser man stjärnorna vid den tiden igen. Det blir mörkare alltså... Tvi!
Jag vill ha, nej, jag MÅSTE HA sol och värme annars dör jag, lite grann iaf! ;-)
Jag skojar faktiskt inte helt och hållet för ibland känner jag mig så extremt levande när solen värmer mig och ljuset leder mig. När det är mörkt är det mest bara motigt och trögt allting. Då tappar jag ork och motivation. Jag saktar ner på nåt sätt och dygnet känns plötsligt alldeles för kort och snart är man inne i en spiral där rutiner och scheman är helt överflödiga då ingen tid på dygnet känns rät för varken det ena eller det andra, som nu, lite grand, ungefär...

Kanske skall ner till Karaoken på St:Görans på onsdag. Kolla läget typ. David jobbar osså skall jag lämna lite grejer till Göran och kanske "ta honom på pungen", om han har nån deg över till mig då förståss... Hoppas det för jag har många hål att stoppa i just nu, och fler lär det bli om jag verkligen skall ge mig in på att plugga en termin till. Usch! Pengar är det värsta som finns! Ge mig en hydda på stranden och en palm så fixar jag resten själv! ;-)
Skulle vilja "ha så jag klara mig"... Fan vad skönt det skulle vara att slippa bry sig. Bara flyta med i vetskap om att det löser sig utan min inblandning...

Suck... Pengar suger!

Och hur kan man vara förkyld mitt i sommaren???

Suck... Såna här nätter skall man ha nån att krama på, det måste vara en rättighet, och jag vill använda den NU!!!

*poff*

La la la... Sön 31 jul 05 00:16

Singing in the rain!

Usch vad det är tråkigt att vara ensam just när det pissar ner ute på en lördag då man inte har ett skvatt i almanackan. :-(

Men men, jag har sysselsatt mig på egen hand. Har bakat och donat lite grand och fått gjort en massa annat, både mer och mindre nyttigt! :-P

Då jag firade två häromdagen och dessutom så sent som igår fick en hoper frågor om varför, hur, när, var , om och allt det där så kom jag att tänka på en dikt av Karin Boye som heter Bekännelse. Den berör temat mer exteriört kanske och riktar sig lite mer mot person än vad min skulle gjort, men fin är den.
Njut den och sov gott inatt! :o)

Karin Boye - Bekännelse

Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?
Varför rotar jag i det?
Eller, om jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?

Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt
och mig i skam förskjutit,
nog kände jag, då jag slungades ut,
att mot ett helt jag brutit,
kände en helig gemenskap
bakom de dömande orden,
visste med ångest: ni är jag -
och böjdes ner mot jorden.

Men där jag låg och trodde mig stum,
hörde jag mörkret kvida.
Själar ur samma kvalens rum
andades vid min sida.
Jag hörde mitt eget rop om hjälp
ur öde öknar stiga,
visste med ångest: jag är ni -
och kunde inte tiga.

Feg, feg, trefalt feg
måste jag ändå fäkta,
slås till jorden och resa mig upp
med alla nerver bräckta,
måste känna som brännjärn
de obönhörligas domar -
och lyda och lyda en svidande eld,
som fram ur mörkret blommar.